MEDVERKANDE

NAMN: KIA (*DIRECTION)​

PRONOMEN: HON/HENNE

En konstnär som arbetar med fotografi, performance, kollage och film. Tidigare Mother till Ballroom House of LaBeija. Hon förespråkar många underrepresenterade grupper, särskilt de som lever med HIV och aids.

NAMN: LEE SOULJA (*DIRECTION)​

PRONOMEN: HAN/HONOM

En dansare, artist, arrangör och bildkonstnär. Lee var en framstående medlem av Club Kid-scenen. Som grundare och Father till House of Soulja har han blivit till en legend inom Ballroom. Han startade också NYC Center For Black Pride.​

KIA: Jag minns att precis innan jag gick i min kategori var det en kategori för kvinnor och det var många tjejer där. Och jag minns att jag var så nervös. Jag skakade och minns att jag blundade. Och jag bad, jag bad till Pepper LaBeija och jag bad till Crystal LaBeija. Och jag tänkte, låt mig bara göra ert House stolta. Låt mig leva upp till namnet. Och så gick jag ut. Och det var det. Ja, det var som att ljuset var på mig. Och det var det. Jag var här. Jag har landat.

Utanför Ballroomscenen tror jag inte att jag lyckades fånga essensen av vem du var.

LEE SOULJA: Vem är Lee Soulja? Det tog lång tid för mig att bli bekväm med mig själv i min egen kropp. Det kändes inte som att jag passade in i den här lådan. Allt jag visste var att jag hade flera känslor för olika människor, det var inte könsbundet. Jag började utforska vad som ansågs vara maskulint och varför vi hade dessa regler. Och sedan började jag utmana detta. Jag ville bryta mot alla dessa regler. Den Lee Soulja är idag började på grund av HIV och Aids, nattlivet och de människor som försvann. Genom att vara mentor för unga människor, driva NYC Center for Black Pride och skapa trygga platser för vår gemenskap och arrangera evenemang som uppmärksammar och lyfter fram oss som vi är. Vi måste skapa dessa utrymmen för att lära den yngre generationen. I den här åldern kan jag uttrycka mig mycket bättre, så Lee Soulja är många saker just nu. Jag känner mig så befriad nu.

KIA: Amen.

LEE SOULJA: I ballroom, och i HBTQ-grupper i allmänhet, har vi upplevt och sett så mycket död. Och vi har en tendens att normalisera det. Känner du fortfarande att gemenskapen är som en familj för dig? Känner du fortfarande den kopplingen?

KIA: Det gör jag. Men det känns som om vi inte ger oss själva tillräckligt med tid för att sörja. Det är som om någon försvinner och sedan sker en ny händelse eller något annat är på gång. Det känns som att vi inte har tid att hedra minnet av de döda. Jag har skapat så många underbara relationer inom Ballroom, men jag känner också att jag har förlorat så många av dem så snabbt. Lika snabbt som de kom, lika snabbt lämnade de mig. Och jag tror att det har varit riktigt svårt att hantera. Speciellt för mig, eftersom min mamma dog av aidsrelaterade komplikationer när jag var 14 år. Så för mig var det fantastiskt att ha en extra familj i detta utrymme. Men att också förlora så många, så ofta var som; åh Gud, det känns som om det händer om och om och om igen.

LEE SOULJA:Ibland har vi en tendens att normalisera döden inom våra grupper eftersom det sker så ofta, inte bara inom Ballroomutrymmen utan inom HBTQ-communityn i allmänhet. Vi ser människor dö av HIV, drogberoende, självmord och nu också denna pandemi. Därför vill jag tacka dig från djupet av mitt hjärta för din öppenhet. För att du berättar sanningen om dina erfarenheter. Det var fantastiskt att höra det, att höra din berättelse.

KIA: Jag tror att det är det som gör vår community så vacker. Det är det som gör att när vi dansar och skapar är det på grund av motståndskraften och överlevnaden i våra berättelser. Våra berättelser är så viktiga. Och att vi har möjlighet att berätta dem, har rätt plattform att göra det på och att vi har stöd att dela med oss. Det är bara så viktigt.

LEE SOULJA: Så uttrycksfullt att det till och med syns i vår konst. Det syns när vi går på catwalken, till och med när vi dansar Vogue. Vi ger allt på dansgolvet. Vi visar allt.