Queer Britain | Dr. Martens Stories

Amelia Abraham tog en pratstund med den produktiva fotografen som nyligen fotograferade Queer Britain-teamet för Doc’s, för att prata igenom bilderna som bäst definierar det de gör.

Fotografering blev en besatthet för Jade Smith nästan av en slump. Dels fanns knuffen från deras bildlärare i Kettering, Northamptonshire, som tänkte att talangen för att teckna kunde gå att översätta, och dels det där slumpmötet med en kille på skolbussen som visade Jade sin kamera och förklarade grunderna. ”Efter det, i skolan, gick jag snabbt från att vara den högljuddaste ungen i klassen till att vara ungen med kameran”, skrattar Jade.

Resten av Jades tonår gick åt till att köpa billig film på pound shop och fota det typiska brittiska tonårslivet på 00-talet som utspelade sig runt omkring dem. Festivalinfluerat mode, hemmafester och de där neonsolglasögonen som Skins gjorde riktigt stora. Doc’s var en självklar grej då också, eftersom Jade växte upp nära den ursprungliga Wollaston-fabriken. “Min pappa köpte ett par åt mig direkt från fabriken – jag har dem fortfarande, 21 år senare, de överlevde till och med Glastonbury.”

På fritiden som tonåring försvann de in i klassiska fotografers arbete som Henri Cartier-Bresson, pluggade komposition maniskt och tillbringade kvällarna på fotokurser – ofta som yngst i rummet. Några lärdomar från den tiden har följt med dem:

Utforska varje vinkel och titta alltid på bakgrunden först”, förklarar Jade. “Bakgrunden är alltid det som skapar bilden.”

Jade flyttade från Northamptonshire till London i tjugoårsåldern, jobbade deltid på Boots i fotolabbet och började på fritiden forma sig som fotograf och filmare: dokumenterar sport, queera communities och Pride-evenemang, och dras alltid till ostyrdade ögonblick som avslöjar något äkta. "Det är de ögonblicken när någon tar ett andetag, när du tror att jag kanske inte tar en bild – men det gör jag. Autenticitet, organiska, verkliga ögonblick."

Det här intresset formar projekt som Body in Progress, en pågående serie som växte fram ur tid tillbringad på utomhusanläggningar för kalistenik i London. Där mötte de en gemenskap som samlades kring träningsutrustning skapad av välgörenhetsorganisationen Steel Warriors, som smälter ner konfiskerade knivar och gjuter om metallen till gymredskap. "Det är en plats där folk kan vara sig själva, tillbringa tid och skapa kontakter", säger de.

Deras två huvudämnen – queer-identitet och sport – hänger ihop, delvis eftersom båda relationerna började som deltagare, inte åskådare. De har spelat för Londons Romance FC och nyligen gått med i ett cricketlag för kvinnor och icke-binära personer, och förklarar: "Sport har alltid varit en trygghetsfilt för mig, på något sätt har den räddat mig," säger de. "Att vara i ett lag ger queera personer en känsla av tillhörighet och gemenskap, och jag tror att det är vad Pride också är."

De minns livligt när de deltog i sitt första Pride i London som student. "Jag gick in och fick gåshud," säger de. "Så många homosexuella människor på ett och samma ställe, det var absurt." Det tog år att hitta modet att ta med sig kameran och närma sig folk, men det blev viktigt när de bevittnade hur Storbritanniens ranking i Europa för HBTQ+-rättigheter fortsatt att sjunka. "Som en queer och icke-binär person som har upplevt homofobi vill jag använda mitt arbete för att visa människor hur vacker och fantastisk gemenskapen är," förklarar de.

Jag har det här djupt rotade inom mig – ett behov av att visa de människor som ifrågasätter andras identiteter vilka vi verkligen är.

Deras pågående dokumentation av evenemang som Dyke March och Trans+ Pride drivs av idén att fotografi kan fungera som både dokumentation och motstånd. ”Jag tycker verkligen att det finns delar av communityn som vi inte alltid ser.” ”I varje generation finns det konstnärer som kommer att bidra till kampen”, säger de och nämner inspirationer som Sunil Gupta och Wolfgang Tillmans. De ser dagens bildskapare som en del av en pågående linje. ”När det gäller HBTQ+-rättigheter och Pride kan vi gå framåt, men vi kan också gå bakåt”, reflekterar de. ”Det är det vi har sett nyligen. Så vi måste dokumentera och göra jobbet.”

“Jag tog den här på Trans Pride 2024. Jag såg hatten först. Jag tyckte att hon såg helt fantastisk ut, så vacker. Det var slutet på dagen, min sista filmrulle, och jag gick fram och sa: ‘Du ser otrolig ut, får jag ta en bild av dig?’ Jag frågar alltid folk om jag får ta ett porträtt. Om de säger nej, så är det okej. Men hon sa ja, jag skickade bilden till henne efteråt, och hon älskade den. Det är de där ögonblicken av kontakt, och att se skönheten i någon annan, det är det jag vill visa, det jag vill att mitt arbete ska uppmuntra.”
“Den här togs i Ruskin Park i Brixton. Jag började träna mig själv. Jag blev mycket friskare, men jag blev också vän med några i communityn. Det är lätt att anta att massor av muskliga män kanske inte är det, men de är så snälla och vänliga. Folk stannar hela dagen. Rieon, på bilden, är en otrolig atlet. När vi tränar ser vi varandra växa, steg för steg, nivå för nivå, och låser upp nästa.”
“Jag har varit med i fotbollsklubben Romance FC i 5 år. De är en grundpelare i kvinnors och queera fotbollsrum. Trisha Lewis är inte bara grundare och coach, utan också producent och facilitator. Den här togs på en av hennes turneringar. Jag ville fotografera turneringen på ett dokumentärt sätt. Det här var ett ögonblick av spontanitet, två kompisar som stojade.”
“Det finns delar av queergemenskapen som inte får så mycket spotlight, eller på rätt sätt. Därför hängde jag på Pride i Manchester med pups och furries. Sen, på väg för att köpa kaffe, träffade jag några av Manchesters leather daddies. De sa att de skulle köpa en sausage roll, så jag följde med. Precis när jag skulle ta bilden åkte en spårvagn förbi. Jag tänkte: det där är så Manchester. Det är det jag letar efter: ett sätt att visa Pride som också speglar brittisk kultur i dag. Man ser inte ofta gaykillar klädda i läder som äter en sausage roll på gatan.”
“Jag älskar ljuset här, men också kläderna, naglarna och samtalet i bakgrunden. Att kunna fånga människor som de är, i sin skönhet, är en del av vad porträtt handlar om. Trans Pride den dagen var euforiskt. Det surrade. Det var som att vara i en annan värld för en dag.”
“På Dyke March hade så många Docs på sig. Jag tog den här bilden när alla rörde sig från paraden till parken. Jag älskar att alla går åt samma håll – det finns en gemenskap. Det var sen eftermiddag och den här personen fångade min blick. För mig är kameran verkligen ett sätt att träffa nya människor, att starta ett samtal.”